Jag sitter i skrivande stund i Köpmanholmen och jobbar på en essäfråga som ska lämnas in senast 12:00 i övermorgon... Det handlar om IT-artefakters egenskaper. Och sådär. Jag måste ändå säga att jag gillar det här kursmomentet mycket mer än det förra (som jag inte ens vet om jag klarat än).

Jag har i övrigt haft en jättefin jul tillsammans med min familj och lite släkt. Som vanligt. Traditionellt. Mysigt.

Idag är det tänkt att jag ska hem till Valhalla och ta vara på mina kanske två sista veckor i lägenheten innan jag flyttar vidare upp till Umeå. Det är verkligen blandade känslor! Jag ser jättemycket fram emot att flytta till Umeå, och framför allt tills vi fått ordning och flyttat in på riktigt. Men samtidigt tycker jag att det känns tråkigt att lämna det som varit mitt hem i drygt fyra månader nu, och inte minst att flytta ifrån kollektivmedlemmarna som stannar kvar.

Jag tror ändå att jag behöver den här förändringen. Det känns bra. Inte enbart, men överlag. Bra.

Jag tycker att det är synd och skam att det inte är tradition i min familj att titta på Karl-Bertil Jonssons julafton. Jag har nämligen börjat bläddra i en bok med samlade verk av Tage Danielsson. Jag har aldrig sett Karl-Bertil Jonssons julafton, men nu har jag läst den. Det känns som att jag är född i farstun. Amen.

Jag kan även rekommendera Sagan om busschauffören som tänkte att va fan och Sagan om Harriet Anderssons nya kläder.

Det är inte alltid jag vågar lita på Mikes smak, då den brukar kunna skilja sig väsentligt från min. Men om Tage hade han fanimej rätt.

Nu sitter jag här igen. Har skjutit upp uppgifter som ska göras alldeles för länge. Igen. Gör tappra försök från och till att totalt fokusera på den aktuella kurslitteraturen - Information Systems Development, men känner att jag inte riktigt kan rå för att jag med ojämna mellanrum börjar tänka på helt andra saker. Det här kursmomentet har inte lyckats intressera mig nämnvärt hittills, så att säga, och på tisdag är det slut.

Ibland måste man tillåta sig att tappa fokus. Studierna blir visserligen lidande, men jag känner att jag måste låta mig gå före. Ibland. (Även om det i praktiken är så att jag lider av lidande studier.) I skrivande stund känner jag att jag nog egentligen inte alls är gjord för att studera.

Men om jag bortser från den ångest jag faktiskt känner över uppskjutna skolrelaterade uppgifter så känner jag mig ganska nöjd med hur mitt liv ser ut nu, om man inte ska vara på tok för kritisk. Just nu kan jag inte tänka mig någon annan tänkbar (och samtidigt någorlunda realistisk) livssituation som skulle kännas bättre. Det skulle väl vara en fin lägenhet i Umeå då, kanske.

Jag har iallafall bestämt mig för att klara det här, på ett eller annat sätt.

Äter enbart spaghetti med ketchup till middag framför datorn i ett stökigt rum och känner att jag borde byta livsstil.