Idag har jag varit hemskt produktiv och tvättat, köpt lakan samt fyllt på mitt pendlarkort! Som belöning har jag shoppat lite, bjudit mig själv på fläskfilé och tagit ett badkarsbad med mycket skum och tända ljus.

Om en vecka är det tenta, och det firar jag med lite chips och godis ikväll. Kanske är det någonting bra på TV? Jag ser i stort sett aldrig på TV, så jag har ingen aning. Är det nördigt att skriva TV med stora bokstäver? Tv. Teve. TV. Te le vi si on.

Mitt hår luktar smultron, hej och hå.

Jag vill förresten att det ska bli första advent så att man får börja julpynta! Jag vill köpa julklappar att slå in och ge bort! Äta lussebullar! Dricka glögg! Titta på Mysteriet på Greveholm och The Nightmare Before Christmas! Wiiiho.

Usch, vilken påfrestande dag. Jag klev för det första upp klockan fem i morse, så jag har varit väldigt trött hela dagen. Därefter har jag varit på en föreläsning utan få in någon ny kunskap i huvudet, jag har relativt passivt deltagit i grupparbete och klockan 16:15 satte jag mig på tåget hem.

Kanske fem minuter efter att vi börjat åka så tvärbromsar tåget - vilket inte varit en helt ovanligt förekommande företeelse denna höst - så jag suckar och antar att det är det berömda signalfelet som är i farten. Det är det inte. Efter kanske tio minuter får vi reda på av en konduktör att räddningstjänsten är på väg och att det är en människa vi kört på. En person som sitter i samma vagn som mig säger snabbt att han är läkare och frågar om det är någon idé att försöka göra något, men får till svar att det är lönlöst.

I två timmar sitter vi och väntar på att få åka vidare. När vi till slut börjar rulla igen så utlovas mackor till de tålmodiga resenärerna (något som var lite lustigt då jag och Anton suttit en stor del av väntetiden och diskuterat att vi minsann borde bli erbjudna mat ombord för att slippa svälta ihjäl). Däremot blev vi blåsta på mackorna. Skitdag.

Livet är så sjukt orättvist och oförutsägbart. Och man får återigen en känsla av att man verkligen borde uppskatta det man har. Det borde vara en självklarhet, men det är någonting som åtminstone jag har en tendens att glömma bort, eller ibland bara ignorera. Jag misstänker att jag inte är ensam. Jag känner mig så otacksam och bortskämd när jag sätter mina egna bekymmer i proportion till vissa andras (även om man inte kommer någon vart med att alltid tänka så). Jag tror ni förstår vad jag menar.

Jag blev väl godkänd på första kursmomentet och överträffade därmed verkligen alla mina förväntningar! Sjukt skönt. Idag måste jag dock fokusera en aning på det nuvarande momentet; jag ska skriva om HTML och helst börja på PM'et också.

Nu; frukost!

 

Jag har precis lagat mat (broccoligratäng). Mycket gott. Jag är ett geni.
(Erik tyckte inte att det fanns något genialt i att göra broccoligratäng. Han har fel.)

Jag har spenderat dagen i Sundsvall och gjort av med mycket mindre pengar än jag tänkt, det borde väl kännas bra? Jag sitter faktiskt och mår väldigt bra, precis nu. Det kan vara värt att dokumentera. Jag har nya strumpor, nya doftljus och en ny vattenkanna.

I veckan hoppas jag på att få titta på en lägenhet i Umeå och att jag klarat examinationerna. Jag skulle bli så överdrivet nöjd, men det är nog dumt att hoppas på för mycket där. Äsch.

Dagens Umeå-resa var då rakt ingen angenäm upplevelse.

När jag gick till bussen i morse så var det storm med inslag av snöblandat regn. Väl framme i Umeå var det storm med inslag av regnblandad snö, ungefär. Detta resulterade i slask och således även i att mina fötter var allt annat än torra när jag var framme vid tågstationen efter föreläsningen. Till råga på allt så visade sig tågeländet vara ersatt av en buss.

Jag kan nu konstatera att...

... mina vinterskor inte är vattentäta.
... det börjar kännas eländigt att pendla mellan Örnsköldsvik och Umeå.