Livet är så sjukt orättvist och oförutsägbart. Och man får återigen en känsla av att man verkligen borde uppskatta det man har. Det borde vara en självklarhet, men det är någonting som åtminstone jag har en tendens att glömma bort, eller ibland bara ignorera. Jag misstänker att jag inte är ensam. Jag känner mig så otacksam och bortskämd när jag sätter mina egna bekymmer i proportion till vissa andras (även om man inte kommer någon vart med att alltid tänka så). Jag tror ni förstår vad jag menar.